Äventyrliga resor på Gesunden

Created on Saturday, 01 January 2011 Last Updated on Saturday, 01 March 2014 Written by Bengt G Jacobsson
User Rating:  / 0
PoorBest 

Många gamla reseberättelser från våra trakter, älven och Gesunden, handlar om resor som hade Tronheim som mål, man skulle göra resan till den heliga S:t Olofs grav. Det är fascinerande att tänka att en lång period efter landets kristnande kunde Jämtland betraktas som den katolska kyrkans nordligaste utpost. I lejdebrevet 1290 från ärkebiskop Johannes i Uppsala ges Gjurd Bodakarl befrielse från alla kyrkliga skatter mot det att han tillhandahåller mat och härbärge i ”stugan på Ragundaskogen” - det som blev Stugun. Det är lätt att se det som en konsolidering av den katolska kyrkans närvaro här – det skulle underlättas för pilgrimerna att komma fram till den helige Olofs grav och de skulle finna visshet i sin tro.

Resandet från syd och ost har pågått i långa tider och intressanta reseberättelser finns bevarade från 1700- och 1800-talet. De flesta som kom österifrån och skulle mot Nidaros använde Indalsälven som resväg även om älven då och då blev ett hinder på grund av de stora forsarna. Båtresan längs Gesunden där man måste färdas med båt finns beskriven flera gånger, oftast för att vädret var lynnigt och vågorna snabbt kunde bli farligt höga.

Nidarosdomen där St Olofs grav finns

I Lars Hambergs En bok om Stugun 1990, berättas att Göran Wallin, son till biskop Georg Wallin i Härnösand, gör en Jämtländsk resa 1708 och berättar i förskräckta ordalag om färden mellan Krångede och Stugun, om forsarna och bergen. Senare, 1749 gör läkaren Johan Otto Hagström en resa till synes på uppdrag av prästerna i Jämtland. Nästa reseberättelse gör regementesläkaren PG Lindroth 1797, året efter Ragundasjöns tömning och naturligtvis är många intresserad av att veta mer om vad som hänt. Han kommer till Stugun från väster: ”Gästfriheten varar ännu på dessa orter, ty då man inkommer på gästgifare- och andra bondgårdar sättes alltid fram välfägnad mat som smör, ost och brännvin och dricka som allmänt var tillgång på”.

 Bara några år efter, 1804 gör Ernst Moritz Arndt en resa genom Sverige som han sedan skriver en hel bok om. Den Jämtländska delen av resan börjar i Graninge vid gränsen mellan Ångermanland och Jämtland då dagsresan slutar i Fors: ”Fors är en vacker by med kyrka som fått sitt namn efter älvens stora fall därstädes. Dess läge högt i bergen är tilltalande. Stränderna är bebyggda på båda sidorna. Jordmånen är djup. Kornet stod bra. Råg ser man ej mycket av men desto mer hampa och lin. De begagna här mycket små plogar som de händigt spänna för en häst. Dessa första jämtar fann jag storväxta och mestadels ljuslätta samt vänliga i uppträdande.”

Så börjar den Jämtländska delen av berättelsen och ganska direkt berättar Arndt om Vildhussens framfart och Ragundasjöns tömning. Arndt kommer hit endast 8 år efter att det hänt och berättar om tömningen: ”Så grep man frejdigt till arbetet och bönderna hackade och grävde med flit under ledning av fd handlande från Sundsvall vid namn Huss. Allt synes gå bra, man hade hunnit en avsevärd sträcka, då se! Där kommo strida regn, fjällfloden kom i osedvanlig styrka, sjön steg i väldig höjd av allt detta vatten, bröt sig väg här genom en sandås. Under mer än 4 timmar stod älvens vatten mer än 30 – 40 fot högre än vanligt. Hjordar, boningshus, kvarnar, båthus, allt sopades med ned till havet. De som bodde längre ner efter Indalsälven drabbades av samma olycka som de häruppe. Man trodde att en ny syndaflod hade kommit. Vattnet flöt nu visserligen bort så småningom, den gamla sjön stod där till stor del som torrt land”.

 Teckning av gammal prsätgård i BispgårdenTeckning av Lennart Lövfgren Bispgården, en prästgård som fanns vid Gerån vid tiden när Arndt var där. De hade det inte så fett prästerna då de inte längre hade 4 tunnor lax årligen att leva på.

Arndt fortsätter: Men hur stor är icke den skada som alla bofasta utefter älven från Fors ned till utloppet lidit med hänsyn till fisket? Än idag vill forsen icke stadga sig och göra ordentlig strand. Ännu är vattnet grumligt! Ingen lax eller annan fisk har sen dess gått upp ordenligt och dock har 8 år gått sedan den katastrofen inträffade. Det var sommaren 1796. Man kan beräkna den allmänna förlusten därigenom att prästen i Fors och Ragunda ensam förlorat 30 tunnor lax, alltså över 500 riksdaler i tionde.

Hit upp gick laxen innan kraftverket fanns

Före kraftverksepoken gick laxen långt uppför Indalsälven. Vittnesbörden som Arndt ger visar att laxen var en del av den dagliga ekonomin men även så sent som i början av 1900-talet, innan kraftverken vid Bispgården byggdes gick laxen ända hit.  I en journalfilm från den tiden som visades på SVT vid 200-årsminnet av Ragundasjöns tömning, visas hur man med håvar och nät fångar stora laxar nedanför fallet. Man bär jättestora laxar på sina armar uppför strandbrinken. Innan sjötömningen kom inte laxen längre än till Storforsen och där fanns då de stora laxfångsterna. Namnet Bispgården kommer helt enkelt från att gården där sedan sedan länge varit en förläning åt biskopen i Uppsala.

Arndt reser vidare med häst och vagn och från gästgivaregården i Krångede ska det åkas båt över Gesunden mot Stugun. Troligt är väl att båtarna utgick inifrån den lilla viken bakom nabben på Stadsberget.

Arndt fortsätter sin berättelse: ”Inskeppningen försiggick mycket långsamt, emedan den lilla vagnen först måste tagas isär och ordenligt avvägd lastas i den smala båten. Äntligen stötte vi ut först farande mellan stora till största delen kala klippberg, till vi kommo ut på vidare vatten. Vi hade frisk medvind men då vi ej hade några segel måste vi ro de två milen. Han rodde, jag måste tid efter annan ösa ur vattnet. Så måste var och en i sin stad underordna sig den andre. Han kände sitt övertag och sade: Jag ser att herrn ej är högfärdig. Jag kände även här min svaghet all, ehuru jag som född öbo icke darrade för de höga vågorna eller för den eländiga båten som var dåligt hopslagen av fingertjocka bräder. Man överlämnar sig i sådana fall åt så gärna åt det oundvikliga ödet, som gärna påbördar människan det svåraste, som åt skepparens själslugn.

Jag språkade med roddaren om norrmän och lapparna. Han hade inget gott att säga om någondera, men ansåg med svensk stolthet, att de svenska ungkarlarna vid gränsen förbättrat den norska rasen. Därpå sjöngo vi, när vi rodde på älvens största bredd och landade efter första milen vid några vänliga stugor, där vi utan omständigheter stärkte oss med med mat och dryck, varpå vi åter steg i båten.

Under den andra hälften av resan blev vinden starkare, med regnbyar. Vi träffade på en mängd flytande stockar, väldiga träd; även utefter sjöstranden lågo de, uppryckta med rötterna. Vi måste ta oss i akt att ej stöta på dem, men medan vi spanade efter denna Charybdis, hängde det på ett hår att Scylla uppslukat oss. Under muntert samspråk stötte vi på en sten, båten var nära att kantra, så att vi med stor hast måste kasta oss mot andra sidan. Till all lycka var stenen bred och flat och vi kom oskadda åter flott; hade den varit skrovlig och spetsig, förstår jag ej hur vårt ruttna skrov skulle ha klarat sig. Sannolikt skulle då Indalsälvens strömkarl besjungit min elegiska död. Nu gick det av med en blek nos och vi sågo oss därefter för. Efter detta äventyr landade vi och tillryggalade fjärdningsvägen från sjön till Stugun”

Det låter äventyrligt. Vinden kom österifrån och vågorna blir högre hela tiden på resan mot Stugun. Det var innan Gesundens vatten tämjdes av dammen i Krångede och lågvattnet på den tiden var säkert 3 – 4 meter lägre än normalvattenståndet idag och många fler stenar måste det funnits i eller strax under vattenytan.

Hundra år senare, vid början av 1900-talet torde nog vägen efter sjöstranden på norra sidan vara anlagd men nu bodde det även folk på södra sidan – södra Gesundbygden idag.  Nu behövdes det mera båttrafik och vid Bomsund fanns ett färjeställe där sjön smalnar av till älven. I östra änden lär det ha funnits någon form av regelbunden överfart med båt och vägen från gården Vågsäter genom björkallén ned till sjön ska ha varit en allmänning tidigare. Gårdar med kor och getter fanns på båda sidor av sjön och överfarten trafikerades kanske med båt eller flotte. I en bok, Ångbåtar på Jämtlands sjöar av Evert Modig 1986 och där inhämtat från Stugukrönikan 1968, berättar Hans Backman från Höglunda om de stora timmerbogserarna Gesunden och Kaparn.

Det berättas även om Elias Englund som startade en båtfabrik i Gesundsjön. Mer än så sägs inte och det byggdes nog bara en enda båt, som fick namnet Rex och som denne Englund försökte köra i sjötrafik med. Det gick inget bra för det var mycket sten i sjön och det blev mycket skador på propeller och annat. Äventyret slutar med: Rex gick senare i trafik mellan Böle och Hammarstrand men slet sig slutligen och dansade utför Hammarforsen mot sin definitiva undergång.

Hans Backman berättar om kaptenerna och gubbarna på bogserbåtarna. Kapten på Kaparen Per Persson från Höglunda berättade för Hans om det förskräckliga ovädret hösten 1918: Båtarna, Gesunden och Kaparen bogserade tillsammans och den ostliga stormen pressade på så att det inte bara började gå baklänges utan akterskeppen drogs ner under vattnet – i wirens andra ände hängde skutans 20 000 timmer. Båtarna dansade opp och ner på vågorna och plåttaken skavde mot varandra så det sken eld hela tiden..

Till slut såg jag att det skulle gå på tok och Manne Karlsson skrek att nu går det åt helvete... Då tog jag yxan, hoppade över på Gesund som hade wiren och så högg jag till. Stållinan var som en fiolsträng och sprang direkt av. Båtarna flöt upp men kom från varandra och på Kaparen trodde dom att jag drunknat. Det var ju beckmörkt och vi träffades inte förrän nästa dag.

Färderna över Gesunden på dess ibland stormiga vatten görs numera mest av nöjesskäl och ibland med förhoppningen att kunna fånga en storöring för fler än en går inte att fånga samma dag. I mina egna minnen av stormiga Gesunden kommer vinden från nordväst och pressar våghöjden till meterhöjd eller mera. Vid två tillfällen då jag tog en tur till Tjärnviken tvingades jag gå nära land i sakta fart på återfärden.

 Men med de moderna tiderna kom nya färdmedel och omkring 1955 pågick det lite flygtrafik med Gesundens is som bas. På det stora flaket mellan Stadsberget och Vågsäter var det en flygare, möjligen Gunnar ”Spökis” Anderson som ordnade uppvisning och sightseeingflygning. Med sparkstötting och broddar på pjäxorna var vi snabbt på plats och skådade vidundren.

I Gesundens stora djup, som utanför Stadsberget är 50 meter eller mera, kan det fortfarande finnas hemligheter. En person som växte upp i Krångede under50-talet berättade för mig att två tyska krigsflygplan kraschade på Gesundens is i slutet på andra världskriget. Vad som hände med de planen är ett mysterium som väntar på sin lösning.

Efter slit kom fest

Hans Backman: Efter alla turerna över Gesunden Festplatsen vid stadsberget blev det fest i Stadsberget. Gesund och Kaparen kom då lövsmyckade och med renskurad besättning. De plockade upp folk från byarna och resan var gratis, den bjöd flottningsbolaget på. Ibland hängde man i klasar utanpå relingarna och det hände att nån ramlade i.

Sång förhöjde stämningen ordentligt. Festen ordnades av IOGT-logen Band of Hope i Krångede och attraktionerna bestod vanligen av recitatören Georg Dalunde från Mattmar och Stockholm. Han höll enmansteater eller någon liten hopskramlad lokal ensemble som stammade fram sina roller. Festplatsen, den lilla gläntan inne i viken bakom nabben, var till trängsel överfull. Kvinnor svimmade, barn tappades bort och en eller annan somnade i buskarna av för många promille. (bild från Ravund, Ragunda hembygdsförenings Årsskrift 1986)

Hits: 3204